Här en kort skriven skildring av Australien resan 2009 

På domaruppdrag i Australien 30-31 oktober 2009

När jag för ungefär tre år sedan fick domaruppdragen i Australien så kändes det givetvis både mycket privilegierat och spännande men ack så avlägset. Men hur det än är så rusar tiden och åren snabbt framåt och helt plötsligt så var dessa fjärran uppdrag något som var högst aktuellt.

Några veckor före avresan hade jag följt på Internet den rådande vädersituationen i Melbourne för att ha lämplig klädsel med mig. Sedan visade det sig att det kunde jag lika gärna ha låtit bli, Melbourne är känd för att kunna ha alla fyra årstiderna på en och samma dag. De har till och med ett talesätt som säger; ”gillar du inte vädret, vänta en timme”.

Jag hade förberett mig på ett nyckfyllt vårväder (vår där nere eftersom vi har höst här) och tagit med mig några långbyxor och lite andra halvvarma kläder. Dagarna innan de bägge utställningar jag skulle döma (först en tax special på fredagen och efterföljande dag basset hound specialen ”the National”) så var det ganska rugget och snålt. Men på lördagen som basset hound specialen skulle avhållas utlovades värmebölja på 33 grader!! Lätt panik utbröt då jag snabbt insåg att den långväga domaren (jag) förmodligen skulle tuppa av pga. värmeslag om jag hade på mig de medhavda kläderna. Så fullt legalt fick en shoppingrunda inledas för att finna lämpligare kläder åt domaren. En snygg knälång kjol hittades och lättnaden infann sig.

Första utställningen som jag skulle döma var på fredagen och det var en tax special. Utställningen var en så kallad ”kvällsutställning” vilket innebar att den inte startade förrän 19.00.

Det kändes lite tufft då jag hade 74 taxar att döma på kvällen och skulle upp tidigt morgonen därpå och döma 91 basset hounds.

Trots att Australien är ett stort land, ca 20 gånger större än Sverige och med ca 21,6 miljoner invånare så är uppfödarna på basset hound få. De uppfödare som finns är också geografiskt utspridda med avstånd på ett sätt som vi knappast kan föreställa oss. De få entusiaster som tappert kämpar för att upprätthålla rasen registrerar endast ca 70-80 valpar per år. Därmed kan konstateras att en anmälningssiffra på 91 basset hounds kändes mycket hedrande. En hel del utställare hade rest i två dagar för att komma fram. Mest anmärkningsvärd var den utställare som rest ända från Darwin, vilket innebär fyra dagars resa med bil!!

Lördagen inleddes som utlovat med stekande sol och den medhavda kavajen åkte av innan bedömningen ens börjat. Innan utställningen startade spelades både Sveriges och Australiens nationalsång upp. Ytterligare en fin gest som de alltid har på sin ”National” är att samtliga prisrosetter har den gästande domarens hemlandsflaggas färger. Därigenom ser och kommer alla ihåg från var domaren kom ifrån respektive år utställningen avhållits. Mycket uppskattad var också den BIS-rosett som SBHS donerat till Best in Show vinnaren.

I Australien har de helt olika klassindelningar likväl som bedömningssystemet avviker på alla vis från vad vi har här hemma. Men med en gentil äldre gentleman som ringsekreterare flöt bedömningen väl och jag blev fort varm i kläderna, bokstavligt talat då temperaturen snabbt steg till de utlovade 33 graderna. Kvällen innan hade det fallit ett makalöst slagregn som gjorde att det mesta svämmat över sina breddar. När sedan värmen kom så var det som en ångande bastu och luftfuktigheten var otrolig. Många var de bassar som var märkbart påverkade av värmen och kanske inte visade sig på det sätt som de annars kunde ha gjort.

I regel så skrivs inga kritiker på de bedömda hundarna, men det hade framkommit önskemål om detta från bägge klubbarna då de nu hade tillgång till en ”ras specialist” på både tax och basset hound. Ringsekreterarna har ingen större vana av att skriva kritiker vilket gjorde att jag valde att göra det själv. Med andra ord så gällde det att vara skärpt absolut hela tiden med att både döma, placera och skriva samtidigt som man vill vara trevlig och tillmötesgående mot alla utställare. Alla ska känna sig lika bemötta och få samma uppmärksamhet och tid oavsett om de hade en framstående hund eller en något enklare individ.

Som helhet kan nämnas att de anatomiska brister som finns här hemma fanns där också. Då menar jag till exempel inkorrekta fronter, eftergivande rygglinjer, korta och kantiga bröstkorgar samt knappt vinklade bakställ. Variationen på rastyp var som vanligt, allt från mindre nättare hundar till en del alltför tunga och oädla.

Mycket positivt var att nästan genomgående samtliga hade mycket sunda ögon och frisk hud oavsett mängd lös hud. Dessutom var alla rena och fräscha (inte alltid givet…) samt välpresenterade.

Mina val på vinnare i respektive klasser kom att bli basset hounds med välbalanserad rastyp, korrekt anatomi och fria rörelser förutom sundhet och stabilt temperament.

Den hane som blev Best in Show (BIR) var en 9 år gammal hane. Trots sin ålder fanns det inget som slog honom i rörelse, han bara flöt fram i ringen på ett sätt som man sällan ser. Stoltheten och attityden gjorde att han genast fångade en betraktares öga. Dessutom var han ytterst välbyggd rakt igenom. Vackert maskulint huvud med mörka ögon, en rygglinje som var stark, korrekt front och tassar, lång välformad bröstkorg och med ett bakställ som han använde väl både stående och i rörelse.

Min BIM tik kom från valp klassen 9-12 mån (hos oss redan Juniorklass). Hon representerade en lite mindre typ av basset hound men så otroligt riktig. Detaljer som feminint vackert huvud med riktigt mörka ögon, utmärkt överlinje, ytterst välmarkerat förbröst och lång välformad bröstkorg, stabil front och välvinklat bakställ förutom rörelser som utmärkte sig genom ett långt och vägvinnande steg. Ovan på detta en svans som alltid visade högsta lycka över tillvaron.

Så visst fanns det ett antal individer att minnas tillbaka på såväl de som kanske lättare faller i glömska.

En basset hound som jag bara måste få nämna är den hane som blev min BIS-veteran. När jag fick se honom så fick jag nästan hicka. Han var som en perfekt maskulin version av min stamtik som ligger bakom samtliga av mina idag varande basset hounds. Jag blev helt varm inombords och kunde bara le brett när han med stolta steg rörde sig runt i ringen och påminde mig så mycket om en av mina gamla basset hounds född på andra sidan jordklotet och från helt andra linjer. Hade man i tid och rum kunnat ha både honom och min stamtik samtidigt i ringen som veteraner så hade man gnuggat sig i ögonen ett flertal gånger. Tänk att det finns ”look-alikes” bland både människor och djur.

Efter att dömt i dagarna två så var det dags att inta position som utställare istället för domare. Denna weekend var så upplagd att det var utställningar fyra dagar i följd, varav jag dömt på de två första dagarna. Alltså var det två dagar till som utställningar pågick.

Det har exporterats två bassar till Australien från kennel Swede Sun’s. Dessa bägge har lyckats väl och har på rekordkort tid erhållit sina titlar som Australiensiska Champions.

Ägaren visade själv hanen CH Swede Sun’s Trooper och jag blev erbjuden att visa systern CH Swede Sun’s Trinny. Vem tackar nej till den äran att få visa hund i Australien?

Första dagen som utställare gick väl. Det var 70 basset hounds anmälda för en mexikansk domare. Både Trooper och Trinny blev ”Runner up” i respektive kön vilket innebär i svensk terminologi 2:a hane och 2:a tik.

Andra utställar-dagen var det 50 basset hounds anmälda för en amerikansk domare och de vann sina respektive klasser men blev inte placerade som Bästa eller ”Runner up” hane/tik.

Basset Hound var under denna weekend utställningarnas största ras till numerären vilket aldrig tidigare hänt.

Att lämna Australien utan att ha provat på att äta känguru var otänkbart. Australiensarna själva anser inte detta vara människoföda och vägrar att ens ge det till sina hundar. Med andra ord så var det en grannlaga uppgift att finna en restaurang som kunde tänkas ha detta på sin meny. Men efter lång rundvandring på Melbournes gator fann vi slutligen en mycket facil restaurang som erbjöd denna ”delikatess”. Och hur smakade då detta?

Faktum är att det var ett mycket smakligt, tämligen mört och mörkt kött, faktiskt inte helt olikt vanligt nötkött.

Efter många fantastiska upplevelser, nya vänner och vansinnigt mycket åka flygplan så är man tillbaka till Sverige som nästan är precis på andra sidan jordklotet i förhållande till där vi varit. Att resa jorden runt på 80 dagar är ”piece of cake” nuförtiden!!

Vid pennan

Paula Sunebring

Bakom kameran

Bosse Thorlin